Splendid rehearsal with the trio. Played: Midnight Blue Darn that D (5/4) I’m in the mood for love Willow weep (3/4) Big Brother Undecided Blues Walk Moon River Moten Swing Nothing Personal
Jag håller på att bli en s.k. fågelgubbe, och gladdes därför extra när vi från köksfönstret idag siktade inte bara de vanliga gästerna (talgoxe, blåmes, bofink, domherre, hackspett) utan även grönsiskor, bergfink, entita och - troligen på kortvarigt besök - steglits!
He had the nickname "Floorshow" for his multiple skills; apart from being one of the main trumpet soloists in the band, he played jazz violin, sang and danced!
Summerar helgen: * restaurang- och biokväll m familjen (An Viet resp John Wicked 2) * hämtade fyra storbalar hö till djuren * fick en pinne i ögat så det är alldeles blodigt * skar nästan av mig en fingertopp * satte upp julljusstakarna
Blir orimligt glad över att nya Saltkråkan verkar vara lyckad och bra. Inte för att jag troligen kommer att se den, men för att varje grej som känns lite bra i nyhetsflödet just nu muntrar upp.
Ok, det var kul att se och Louis Cole är grym på trummor men det är inte min musik.
Varför tycker jag inte det här är bra? Ackordföljderna och sångerskans små melodier är liksom inte kopplade till några känslor. Allt är som byggt av lego. Inte på riktigt.
Ikväll blir det konsert med Knower. Jag går dit medvetet fri från förväntningar eller förkunskaper. ”Hoppas de spelar några trevliga låtar man känner igen!”
One Battle After Another var… inte vad jag trodde.
2:40 lång men det blev aldrig tråkigt, jag tänkte aldrig på något annat än handlingen och karaktärerna och det ryckte aldrig i snabbspolningsfingret. Skickligt.
Sean Penn var konstigast och bäst. Och Teyana Taylor medan hon var med.
Dagen tillbringas i strålande sol utanför Malmbäck. Dottern tävlar i beridet bågskytte, på hyrd häst. Själv bidrar jag med att flytta lite måltavlor ibland och plocka lite pil.
Men blir lite sugen! (på att skjuta pilbåge, inte rida)